Det där med mål i ridningen

Det är olika mellan ryttare men det skiftar med åren också.

När jag red ponny i mina ungdomsdagar så tränade jag för att tävla eller för att göra så bra resultat som möjligt. Där låg drivkraften för att åka till Jokkmokk och träna i deras ridhus under vintern och dom andra dagarna rida ute så gott det gick. Den bästa känslan var när den blågula rosetten fästes på tränset, vissa gånger kunde den blå rosetten funka. Ärligt så tränade jag för att vinna tillsammans med min vita c ponny Charm. Om det gick åt skogen så var det mitt fel för att jag hade lagt honom fel på något hinder eller för att jag hade missat i någon sväng. Där fanns intresset för att lära sig bättre och kunna rida bättre till nästa tävling. Målet var att rida högre klasser men fina placeringar och skulle det gå så måste jag bli bättre hela tiden.

Nu tävlar jag inte alls och magen gör ont bara av tanken att hoppa ett hinder på tävlingshöjd. Nu tränar jag för att få rätt känsla i ridningen och främst då i dressyr då framdelen liksom kan höjjas och känslan av att hästen stannar längre i luften kan infinna sig. Den känslan ger tillbaka detsamma som att stå som nummer ett på prisutdelningen. Den kan också finnas ute i skogen när hästen glatt jobbar på framåt lätt och ledigt.

Jag intalar mig att jag inte vill tävla mera och visst så kanske det är för hjälp vad jag skulle få träna för att bli nöjd. Tror att jag satsar på att träna vidare och ser när dom andra tävlar istället. Det är mycket trevligare för dom egna nerverna också.

Hejhopp vi ses.