Det gör så ont, älskade hästar

Det gör ont i många hjärtan just nu. Vi har tagit farväl av Fabiola och Sweeney. Två trogna kamrater till oss på klubben.

Jobbiga dagar både före och efter beslutet om framtiden för våra hjärtan. Svenne var såklart privat dom sista åren och har haft återkommande hältor och ryggproblem som Elsa har kämpat med under åren. Beslutet om den hjälten var således Elsas men vi har alla varit delaktiga i våndan och sorgen. Svenne har lärt många av oss att rida på riktigt och få känslan av hur en häst ska och bör röra sig när det blir rätt. För en herrans massa år sedan när Svenne var relativt ny och väldigt mycket gråare tävlade vi lite tillsammans. Förutom lastningen så har Svenna alltid varit väligt trevlig att tävla och med massor av vinster och placeringar.

När Svenne lärt en massa barn och vuxna rida så blev Elsa hans nya nöjda ägare. Killen som kunde det mesta och kunde dö av ett litet sår på benet eller ett prassel i skogen. Slog hans stackars ben i en bom så blev han otroligt halt och kunde knappt ta sig över ridbanan vilken otrolig tur att det gick över så snabbt. Transporten var ett problem för sig och det kunde ta allt från 1 minut till nä vi ger upp. Har aldrig träffat en häst som älskat att hoppa serier så mycket som Svenne. hjälp vad han kunde bralla efter en serie med studs, jippie.

Vi kommer sakna dig stora grå.

Fabiola då? Vad finns att berätta?

Ja allt, bara jag tänker på henne hotar tårarna att rinna. Fabiola 22 år som tillbringat tiden från 4 år på ridklubben, det går inte att beskriva vad hon har gjort för ridklubben. Hon har tränat, tävlat, busat och knallat precis dit barnen vill. Lika vänlig och snäll som hon var med nybörjare lika busig och pigg var hon med mer ridvana ryttare. Eventuellt lite väl pigg och allert för allas smak mellan varven. Gick hon upp i varv och dök ner med huvudet då vet man vad som väntade. Många har nog smakat grus när hon blev väl pigg. Men framförallt gav hon allt för sina ryttare lite eller stor. Snäll att sköta och hantera på alla vis för både stora och små.

Placerad i många tävlingar blev hon också både i yngre dagar men även äldre. Dressyr på riktigt lärde hon sig under sina senare år och med massor av rörelse, bogarna fria och ett fint tramp var hon en pärla att sitta på.

Fabiola hade under alla år väldigt jobbigt med knott och andra bitande insekter och det blev inte bättre med åren. Hon gick med täcke och smordes dagligen men hon plågades ibland mycket av flygfän. Under senare år hade hon en rörelsestörning bak som ibland under framförallt vintern var riktigt besvärlig. Vi behandlade henne på olika sätt och testade olika metoder under senare åren och vissa dagar var det ok medans det vissa dagar var helt åt skogen, det gjorde ont att se henne ibland. Hon blev dessutom sjukperioder under vintern med väldigt hög feber och dåligt tillstånd rent fysikt. Jag vet inte om hennes kropp började ge upp eller vad det berodde på men hon behandlades av veterinär och kom tillbaka efter några dagar. Däremellan var hon hur pigg och fin som helst och dom tiderna kan man leva länge på. Beslutet blev följdaktligen inte en vinter till. Det är aldrig ett lätt beslut men allt för våran Fabiola. Men åh vad ont det gör och vad hon kommer vara saknad våran gamla tossa. Älskade, älskade häst.

RIP

/Anna